Mina minnen och hur jag upplevde mässbranden på Kungliga Östgöta flygflottilj F3 Malmslätt en höstnatt 1966.

Det började en helt vanlig tjänstgöringsdag som flottiljpolis vid flygflottiljen, med skillnad att vi var en man för kort i vaktkvarteret, samt att vår husbrandbil enligt vår brandmästare var på verkstad. Detta påverkar normalt inte vår verksamhet under dagtid, men nattetid, då patrullerande flottiljpolis, blir utbytt mot poster ur vår brandberedskap, som då går vakt och brandronder på flottiljområdet enligt direktiv av vakthavande flottiljpolis.

Vi förflyttar oss nu tillbaka till den 28 november 1966. Klockan 0800 avlöste jag och mina kollegor avgående vaktkvarter för tjänstgöring till nästa dag klockan 0800. Vid genomgången på morgonen fick vi besked att personal från FC (försökcentralen) på Malmen skulle ha festligheter på Officersmässen. Festen skulle börja klockan 1900 och deltagarlistor fanns i vakten.

Dagen förflöt med de vanliga tjänstgöringsrutinerna, beredskap i flygräddningstjänst varvat med tjänstgöring i flottiljvakten som vakthavande flottiljpolis

Klockan 2000 inföll min beredskapstid varvid jag gick till vila.

Klockan 0000 den 29 november avlöste jag min kollega i vakten. Han avrapporterade att allt var lugnt och att festdeltagarna lämnat mässen mellan klockan 2300-2330. Vidare hade patrullerande post kommit tillbaka och rapporterat att allt var lugnt på området och ny post var utsänd.

Allt var lugnt på det området som jag hade i mitt synfält. Klockan var straxt efter 3, jag hade skickat ut en post för ny patrullrunda. Jag tog en kopp kaffe, klockan var om jag inte minns fel kvart - till tjugo minuter över tre, då jag i ögonvrån tyckte att något glimmade till i parken mellan officersmässen och instruktionsverkstaden. Jag skärpte min uppmärksamhet åt det hållet och tänkte: "Är det dagofficeren som är ute och skall kontrollera vakten". Så väl var det intet, för när jag riktade min uppmärksamhet mot kanslihuset och officersmässen, såg jag lågor slå ut från nordvästra sällskapsrummet. Det var troligen när fönstret till sällskapsrummet blåstes ut som jag sett i ögonvrån. Nu gick pulsen upp i högvarv, och jag sade till mig själv: "Ta det lugnt, och börja tänk lite logiskt på vad du skall göra." Jag tog fram vår åtgärdskalender för brand och följde den punkt för punkt. När jag larmade 90 000, tyckte jag det tog evigheternas evighet innan jag fick svar. Jag presenterade mig: " Hasse Carlsson från F3:s flottiljvakt, officersmässen på F3 brinner, larma brandkåren. Han meddelade att Kärna brandkår är larmad. Jag frågade om han larmar Linköpings brandförsvar, varvid jag får till svar att varken Kärna brandförsvar eller F3 har något släckavtal med Linköping. Det är enbart brandchefen i Kärna som kan begära släckningshjälp.

Jag har för mig att jag ringde direkt till vakthavande vid brandförsvaret i Linköping och försökte få dem att komma till vår hjälp. Men ack nej, jag fick samma svar som från SOS alarm. Vad sägs om denna byråkrati när det handlar om pengaersättning och befogenhet. Jag var litet sur och besviken för att brandförsvaret i Linköping inte kunde komma, vi hade ju så gott samarbete med dem.

Jag kollade upp åtgärdskalendern, att jag larmat alla instanser och att inget var glömt. Jag tog på mig min räddningsutrustning och inväntade min kollega för avlösning. När han kom fick han en orientering om vad som var på gång samt att han skulle kolla upp att mina åtgärder blev effektuerade.

Jag sprang ut till vår brandstation för att ta emot brandberedskap, men min andra kollega tillika släckningsledare var i full gång med förberedelser för utryckning till brandplatsen. Eftersom det bara var 100-150 meter till officersmässen sprang jag bort för att rekognosera var vi först skulle angripa brandhärden. Det brann endast i det nordvästra sällskapsrummet. När vår brandstyrka anlände fick jag två man för att förbereda släckning av branden i sällskapsrummet. Mina mannar fick följande order: "Beslå brandposten, grenrör hitom fönstret, matarledning (76 mm brandslang) till grenröret. Själv drog jag ut 50 meter smalslang (38 mm brandslang) och strålrör, kopplade materielen till respektive grenröret och slangen.

Grabbarna var snabba med slangutläggningen så jag fick vatten med detsamma och kunde påbörja släckningen. Jag bad en av grabbarna att hämta friskluftaggregatet medan jag begöt tak och väggar som jag kom åt utifrån med vatten. Mina grabbar hjälpte mig att klättra in genom fönstret efter det jag krängt på mig friskluftsaggregatet samt rensat fönsterbågen ren från glas med strålröret. Väl inne släckte jag kvarvarande brandhärdar.

Den värsta brandhärden var vid hörnet och fönstret som låg mot kanslihuset. När jag släckt av, pustade jag ut samt tog av mig andningsmasken och sade för mig själv:

"Gud så bra vi är."

Jag gick igenom samtliga rum på nedre bottenplan och konstaterade att det inte fanns några brandhärdar, branden hade börjat i sällskapsrummet som jag nyss släckt. Jag gick tillbaka till rummet där branden börjat och kontrollerade att det inte fanns något som låg och pyrde.

Mina mannar väntade på mig och jag var beredd att kliva ut i friska luften, då fänriken Holmberg, som tidigare varit fältflygare vid F3 kom springande och och följande dialog utspelades.

—Du Lillkalle! Kan du hämta ut Döderhultarens skulpturer, ropade han.

—Ja vist! Var finns de, svarade jag.

—Bakom Dig och till höger sitter ett skåp med glasdörrar.

—OK! Hämta den gula plastsäcken som finns i WV bussen, ropade jag tillbaka.

Jag hittade montern med gubbarna i. Montern var låst, så jag slog ut glaset och plockade famnen full och tömde skulpturerna i säcken som Holmberg höll upp. Jag gick ytterligare två gånger med gubbar innan montern var tom. När det var klart tog jag av friskluftsaggregatet och räckte ut det genom fönstret till en av mina brandmän. Innan jag klättrade ut tittade jag ut över rummet att allt var i sin ordning, men ve och fasa, jag upptäckte en sticklåga i en springa mellan tak och vägg i bortändan av rummet. Jag blötte ner taket och väggen, men kom inte in till brandhärden. Branden hade spritt sig i trossbotten på vinden. Jag hoppade ut genom fönstret och förflyttade mig till framsidan av mässen för att se vad som hände där. Jag tittade upp mot den långa fönsterraden på vinden.

Hjärtat höll på att stanna, det gick en eldslåga som en armstjock krutstubin ganska sakta från höger till vänster på vinden och sedan kom en dov smäll och hela vinden var övertänd.

Jag förstod nu att vi inte var så bra på husbrandsläckning trotts kärna brandkår varit på plats väl en timma. Jag förstod också att vattnet i brandpostnätet eventuellt inte skulle räcka till som läget nu hade utvecklats. Jag fick tag i vår soldat som var utbildad på våra räddningsfordon beordrade honom att hämta vår haveribil och komma till simbassängen och att jag skulle möta honom där.

Jag sprang bort till simbassängen och bestämde plats där fordonet skulle placeras. När fordonet kom dirigerade jag den på plats. Nu kopplade vi sugslangar från bilens brandpump till vattnet i bassängen, därefter lade vi ut två matarledningar till grenrör nere vid mässen, samt två släckledningar med strålrör. Min hjälpreda fick direktiv att sköta haveribilen och svara för vatten och tryck när man började släcka från baksidan av mässen.

.Jag gick till framsidan där släckningsledaren befann sig, jag rapporterade att det var framdraget två släckledningar på baksidan av mässen och att vår haveribil försörjde dem med vatten från simbassängen och om han hade folk som kunde bemanna dem..

Brandchefen på platsen hade nu rekvirerat Linköpings brandförsvar, men ack för sent. Även Vikingstads brandkår var larmad och var redan på plats.

Jag hade nu varit igång i minst 18 timmar och kände att jag var tvungen att ta en vilopaus och få lite vätska inombords, så jag meddelade vår släckningsledare att jag ämnade gå bort till flottiljvakten. I samma ögonblick kom en ordonnans från vakten och sade att man ville tala med Hasse Carlsson. Jag gick till vakten och tvättade av mig och drack mig otörstig samt gick in till min kollega i vakten och han pekade på vårt besöksrum. Där satt en civilklädd polisman från tekniska roteln, som bad mig sitta ner och redogöra för händelseförloppet och hur jag hade uppfattat branden. Jag redogjorde för hur jag uppfattat brandförloppet och vilken insats jag gjort.

Klockan blev 0800 den 29 november och vi 3 flottiljpoliser som varit i tjänst fick avlösning och lämnade flottiljen med en nerbrunnen kulturbyggnad i våra tankar.

Efter den dagen var det ingen som frågade vad vi gjort under brandnatten. Men döm om min förvåning när jag i mitten på mars 1967 blev uppkallad till vår flottiljchef överste Knutsson När jag anmält mig presenterade han mig för två herrar från försäkringsbolaget Skandia som skulle överlämna en gåva till mig och fänriken Holmberg.

Man överlämnade en check på 500 kronor för att Döderhultarens skulpturer räddades från mässbranden.

Holmberg avtackades vid ett senare tillfälle.

En sann berättelse som upplevts och nedtecknats av:

Hans Lillen Carlsson Bjärehed